nfrjnfdoi
Utredningen på bup snart klar då. Bara det där förbannade läkarbesöket kvar.
Dom kommer typ dömma ut mig och förklara mig som oförmögen att göra något vettigt alls
i livet. INTE KUL!!
Är livrädd. Dessutom så har psykologen bokat in en tid VARJE vecka i typ 1000 veckor!!
Dom kommer att förstöa mig hjärna. HOn kommer att skrynkla ihop den tills det inte finns något kvar.
Jag kommer bara att bli en livlös och grå massa som lever upp till världens alla förväntningar utan att ha
en aning om vad jag gör.
Jag failar hellre hela livet om jag vet vad jag gör och är lycklig.
Men det lär ju inte hända i den här farten!!
Hmm... mycket att fundera på ):
KRAM!!
Dom kommer typ dömma ut mig och förklara mig som oförmögen att göra något vettigt alls
i livet. INTE KUL!!
Är livrädd. Dessutom så har psykologen bokat in en tid VARJE vecka i typ 1000 veckor!!
Dom kommer att förstöa mig hjärna. HOn kommer att skrynkla ihop den tills det inte finns något kvar.
Jag kommer bara att bli en livlös och grå massa som lever upp till världens alla förväntningar utan att ha
en aning om vad jag gör.
Jag failar hellre hela livet om jag vet vad jag gör och är lycklig.
Men det lär ju inte hända i den här farten!!
Hmm... mycket att fundera på ):
KRAM!!
darkness
Dublett.. Jag känner mig så dubbel idag.
Vet inte vem jag är, vet inte vad jag känner.
Jag känner något långt därinne. Den ena känslan symboliserar död, den andra visar vägen mot liv.
Och sedan så finns jag.. DÄR, mittemellan.
Jag finns på platsen som symboliserar ingenting.
Jag är både och, och varken eller.
Hur fail är inte det på en skala? Hur sjukt är inte det.
Kämpar på med allt men sjunker ständigt längre ner i min mentala kvicksand.
På bup så säger dom att jag är omöjlig att få kontakt med.
Stämmer det? Jag vet inte, jag är rädd. Jag vet inte vad som hönder med min kropp längre.
Jag har ingen kontroll.
Det har jag visserligen aldrig haft men ändå. Den lilla kontroll som jag inte hade är nu helt borta.
Jag klamrar mig panikslaget fast vid dom sista delarna som finns kvar.
DOm vill skicka mig till en läkare..
SOm om det skulle lösa något!
Hah, vill bara skratta dom rätt upp i ansiktet, en läkare!!
Dom förstår inte, INGEN kan hjälpa.
Läkare och psykologer leker gud.
Vet inte vem jag är, vet inte vad jag känner.
Jag känner något långt därinne. Den ena känslan symboliserar död, den andra visar vägen mot liv.
Och sedan så finns jag.. DÄR, mittemellan.
Jag finns på platsen som symboliserar ingenting.
Jag är både och, och varken eller.
Hur fail är inte det på en skala? Hur sjukt är inte det.
Kämpar på med allt men sjunker ständigt längre ner i min mentala kvicksand.
På bup så säger dom att jag är omöjlig att få kontakt med.
Stämmer det? Jag vet inte, jag är rädd. Jag vet inte vad som hönder med min kropp längre.
Jag har ingen kontroll.
Det har jag visserligen aldrig haft men ändå. Den lilla kontroll som jag inte hade är nu helt borta.
Jag klamrar mig panikslaget fast vid dom sista delarna som finns kvar.
DOm vill skicka mig till en läkare..
SOm om det skulle lösa något!
Hah, vill bara skratta dom rätt upp i ansiktet, en läkare!!
Dom förstår inte, INGEN kan hjälpa.
Läkare och psykologer leker gud.
Fuck
Vart vaknade jag imorse? Inte i min egen säng iaf.
Jag vaknade i någon annans säng i en annan del av den fucking staden jag bor i!
Inte mitt fel den här gången. Jag blev faktiskt uppringd och kunde inte säga nej.
Så jo, egentligen så var det ju mitt fel.. Krångligt livet är.
Har ont i hela kroppen och känner mig smutsigare än på länge. Vet inte hur länge jag
har duschat idag. För länge, varmattnet är iaf slut och familjen kommer döda mig.
Var det värt det?
Nej, jag fick inte ens betalt. Vill knappt ha det längre heller men ändå..
Detta suger, ge er aldrig in i detta.
Jag vaknade i någon annans säng i en annan del av den fucking staden jag bor i!
Inte mitt fel den här gången. Jag blev faktiskt uppringd och kunde inte säga nej.
Så jo, egentligen så var det ju mitt fel.. Krångligt livet är.
Har ont i hela kroppen och känner mig smutsigare än på länge. Vet inte hur länge jag
har duschat idag. För länge, varmattnet är iaf slut och familjen kommer döda mig.
Var det värt det?
Nej, jag fick inte ens betalt. Vill knappt ha det längre heller men ändå..
Detta suger, ge er aldrig in i detta.
Början?
Vill bara säga det från början..
Detta är ingen blogg som jag skriver för nöjets skull. Jag skriver för att jag måste berätta, jag skriver
för att jag vill att någon ska veta.
Vill ni inte läsa så läs inte, det är en väldigt utlämmnande blogg och jag skriver för min egen skull men samtidigt
för er som lever i mörker.
Och för er som lever i ljuset så ska jag ge er en unik inblick i vad det kan innebära att vara en som jag..
Så.. Vad är jag?
Namnen har varit många, inga namn som man föredrar att kallas. Inget som man skryter med.
Jag skryter inte, men till er som läser och har varit med om samma sak..
Jag vet hur det känns och ni är långt ifrån ensamma!!!
Men åter till frågan, vem är jag?
Jag är en helt vanlig 16 årig tjej, skulle du se mig på stan så skulle du ta mig som vilken normal
människa som helst.
Jag bor i en underbar familj och har alltid fått allt jag har pekat på..
Jag har det bra, jag har massor med vänner osv...
Och ändå.. SÅ gör jag som jag gör.
På dagen är jag en helt vanlig tjej men en mycket stark vilja och många åsikter..
På kvällarna så blir det helt annorlunda..
På kvällarna framför datorn så är jag inte länge den där vanliga 16 åringen..
På kvällarna så sitter jag på en massa olika chatter och chattar med killar/män/gubbar..
Ni borde förstå vad jag är..
Jag är en hora, en sådan som säljer sin kropp för pengar.
Jag låter andra göra vad dom vill med mig..
Jag visar upp mig i cam, med kläder, utan kläder. Jag bryr mig inte.
Jag är deras och jag är inte värd mer.
Och för er som undrar...
NEJ, jag är ingen lycklig hora! Det finns inga lyckliga horor.
Man blir inte lycklig av att sälja sin kropp, du kan inte dämpa all ångest genom att låta någon
ta över och göra vad han vill med dig.
Det funkar inte så!!
Jag förstod inte det... Jag trodde att det var ett perfekt sätt att bli av med ångest.
Lätt, enkelt, diskret..
Jag var så dum och trodde att jag hade kontrollen.
Detta är ingen blogg som jag skriver för nöjets skull. Jag skriver för att jag måste berätta, jag skriver
för att jag vill att någon ska veta.
Vill ni inte läsa så läs inte, det är en väldigt utlämmnande blogg och jag skriver för min egen skull men samtidigt
för er som lever i mörker.
Och för er som lever i ljuset så ska jag ge er en unik inblick i vad det kan innebära att vara en som jag..
Så.. Vad är jag?
Namnen har varit många, inga namn som man föredrar att kallas. Inget som man skryter med.
Jag skryter inte, men till er som läser och har varit med om samma sak..
Jag vet hur det känns och ni är långt ifrån ensamma!!!
Men åter till frågan, vem är jag?
Jag är en helt vanlig 16 årig tjej, skulle du se mig på stan så skulle du ta mig som vilken normal
människa som helst.
Jag bor i en underbar familj och har alltid fått allt jag har pekat på..
Jag har det bra, jag har massor med vänner osv...
Och ändå.. SÅ gör jag som jag gör.
På dagen är jag en helt vanlig tjej men en mycket stark vilja och många åsikter..
På kvällarna så blir det helt annorlunda..
På kvällarna framför datorn så är jag inte länge den där vanliga 16 åringen..
På kvällarna så sitter jag på en massa olika chatter och chattar med killar/män/gubbar..
Ni borde förstå vad jag är..
Jag är en hora, en sådan som säljer sin kropp för pengar.
Jag låter andra göra vad dom vill med mig..
Jag visar upp mig i cam, med kläder, utan kläder. Jag bryr mig inte.
Jag är deras och jag är inte värd mer.
Och för er som undrar...
NEJ, jag är ingen lycklig hora! Det finns inga lyckliga horor.
Man blir inte lycklig av att sälja sin kropp, du kan inte dämpa all ångest genom att låta någon
ta över och göra vad han vill med dig.
Det funkar inte så!!
Jag förstod inte det... Jag trodde att det var ett perfekt sätt att bli av med ångest.
Lätt, enkelt, diskret..
Jag var så dum och trodde att jag hade kontrollen.
